Månadsarkiv: november 2013

Snart slår bräschen in i skammens mur!

Jag var TV-producent en gång i världen, och jag ser i dag inget större, svartare scoop för världens TV-marknader än ”Den svenska statens mord på sin egen heder”.

För en TV-producent med mod och med fullt mandat kan inte finnas en komplettare produktion på programtablån än detta:  En världen över känd statsminister mördas av just de poliser som är satta att skydda honom. En ledande kriminolog TV-avslöjar komplotten, men ingenting händer. Statsministerns hustru, som lögnaktigt påstår sig vara skottskadad, överger sin döende, kanske döde, makes ambulans och flyttar över i en av poliskomplottens bilar. Västtysk expertis narras att ge klartecken till kulor som aldrig fanns med vid mordplatsen. Statsministerns patientjournal förfalskas för att den avsiktligt sinkade dödsfärden till Sabbatsbergs sjukhus ska framstå som mer aptitlig.

En äkta TV-reproduktion av sådan statligt sanktionerad ondska – när kommer den? Där också hela den mörka fonden målas upp med fräna penseldrag, där huvudpersoner och statister får schavottera?

Jag frågar mig: var finns hela min journalistkår? Alla de skickliga, kunniga, stridslystna? Allt vad de presterat sedan dödsskottet den sista kalla februarikvällen 1986 förbleknar inför den stora onda nyheten: Olof Palme undanröjd av sina egna!

Som kuslig krydda: mördaren är utpekad, i böcker och på blogg. Han svarar, hånfullt men närmast förvirrad: Ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss! Som om denna affär vore en barnets kurragömmalek, när den i själva verket är grymmaste allvar, grymmaste hot mot en stat som, så ofta och så länge, berömt sig av djupaste trohet mot alla gängse demokratiska spelregler.

Var finns den TV-producent, här hemma eller utanför svenska gränser, som vågar ge alla kulörer och valörer, alla dramats nyanser, all faktaspäckad information som skär som skalpell genom 27 års lögnarkiv, där ingenting förvaras som är samtidigt sant och relevant Var finns den journalistiska hedern, den som borde tvinga oss att aldrig svika i vår kamp mot en neslig värld? När kommer bräschen in i skammens mur?

Sven Anér

Annonser

Regeringen: enda sätt att hejda anklagelserna mot Anti Avsan är att utreda hans alibi i botten!

Brev till Beatrice Ask och Anti Avsan.

Jag ser en amerikansk dokumentär på TV, jag är insurfad av en slump. Storyn: en polisman beordrar en ung flicka i en VW att stiga ur. Han rör vid hennes kind, hon tycker situationen är otäck, ger honom en örfil, klöser honom. Polismannen blir rädd för följderna för egen del, stryper henne.

Vad hände, redan medan polismannen är misstänkt, ännu inte fälld för mord? Jo: delstatsregeringen i Kalifornien inför generella skyddsregler gällande unga ensamma kvinnor i bil som blir ombedda att stanna, de ska bland annat få rätt att, innan de behöver gå ur bilen, köra till en plats som är väl belyst.

Hur kopplar jag till Anti Avsan? Det ska jag berätta. En man har, av två unga kvinnliga vittnen, som känner igen honom från ett gym i Upplands-Väsby, setts och hörts hålla en anonym walkie-talkie-dialog med skrämmande inslag, han har setts bära vapen. Anti Avsan, och endast han, har visat sig stämma med de unga kvinnornas alla kriterier för Dekorimamannen. Någon annan Dekorimaman finns inte i någon form identifierad. Som enda alibi för mordkvällen uppger Avsan ett uttalande av sin hustru. Han hörs, efter det officiella Dekorimaavslöjandet, först nära ett halvår efter vittnesavslöjandet, men då endast upplysningsvis. Något ytterligare alibi avkrävs han tydligen inte, han behandlas aldrig som misstänkt, någon internutredning mot en polisman blir aldrig aktuell, förhöret – den 14 april 1993 – publiceras aldrig, och Palmeutredarna skulle aldrig ha nämnt Anti Avsan över huvud taget om inte journalisten Olle Alsén avslöjat hela affären. Avsan konfronteras aldrig med de båda unga kvinnliga vittnena, och när de väl konfronteras blir det med bilder av sex män, ingen av dem föreställande Anti Avsan.

Jämförelsen med fallet i Kalifornien? Jo, lagstiftarna tar där, tämligen omedelbart, kvinnans, vittnets parti, medan, i fallet Avsan, rättsstaten tar totalt parti för Avsan och, kan klart sägas, parti mot de båda unga kvinnorna. De blir aldrig konfronterade, vilket är ett brott mot en kriminologisk grundregel i ett fall som detta, och de möts, i ett bandat uttalande av dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro vid samtal med Olle Alsén, av beskyllningen: Då är dom kriminella!

Med ovanstående beskrivning på näthinnan är det svårt att få annat intryck än av en polisaktion med syfte att rädda Anti Avsan från varje efterräkning. Om Palmeutredarna hade velat ge ett ärligt och rakt intryck borde de ha tagit tjuren vid hornen, som skedde i Kalifornien, där det alltså togs ställning för denna kvinnliga underdog, inte ställning för en misstänkt kalifornisk poliskollega.

Anti Avsan har under de många år som gått fått allt tänkbart, allt tänjbart stöd. Och ingen enda av de många åklagare, direkt under RÅ, som passerat revy sedan den rätlinjige KG Svensson lämnat scenen, har brytt sig det bittersta om de unga kvinnornas sak – dessa har mest stört, verkar det: Komma nu, efter så många år! Och begära att bli trodda! Upplever man något misstänkt går man väl till polisen? Inte nöjer sig med att gnälla efteråt…

Jag tar inte ställning till amerikanska brottsrutiner, men i det aktuella fallet är det ju lätt att se att myndigheterna lät hänsyn till de unga bilkörande kvinnorna spela in. Mot de unga kvinnorna vid Dekorima har ingen hänsyn visats. I själva verket har ju polis redan från första början känt till denna ytterst centrala episod med de båda unga tvåspråkiga kvinnorna, och inblandad polis har naturligtvis blivit skrämd när utifrån kommande information dyker upp som de räknat med aldrig skulle ha blivit känd.

Vad hade hänt om inte Olle Alsén hade berättat? Hypotetisk fråga, men visst hade ”den okände gärningsmannen” varit lättare för rättsstaten att hävda om inte de unga kvinnorna stört bilden. Två nyktra, sansade vittnen stör mordbilden? Ja, det är Dekorimas märkliga upp och ner vända mordbild.

Sven Anér

Jag vädjar till våra styrande:  Utred, en gång för alla, mordet på Olof Palme! Vårt lands historia kräver det. Vår framtid kräver det. Våra samveten kräver det.

Då vi betraktar ett viktigt skeende i våra liv styrs vi av de fakta vi ser. Men vi styrs också av det perspektiv i stort våra blickar möter. Vi styrs av vad vi känner i vår själ. Jag har just läst några meningar av vad en av de båda unga kvinnorna, vittnande från Dekorima, har sagt om vad de upplevde den där sena vinterkvällen. Det är Anneli som berättar, från sitt oroliga minne, sitt sinne och sin själ:

Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället. Och så ser hon killen, och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att då tilltalar hon den här killen på finska, om vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller något annat. Och han bara tittar på henne, förmodligen är han så paff. Jag kommer ihåg hans ögonkontakt. Han blev så paff över att hon tilltalade honom på finska. Bara tittade på henne. Så svarade han inte. Och då tar hon honom i jackan här i kragen: ”Kan du inte säga vad klockan är?” säger hon. Och fortfarande säger han ingenting, och då börjar jag förstå att det här är inte bra. Så jag börjar ta i hennes arm här då, jag drar henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt, för han är så konstig då. Sen så hör vi…

Två minuter innan svensk historia ska skrivas om. Red ut, svenska rättsstat, allt det förvridna och oförklarade som Anneli med sitt vardagsord kallar ”konstigt”, red ut, neutralt och opartiskt och grannlaga, den mörka härva som heter Palmemordet. Det efter snart 28 år ouppklarade Palmemordet. Så att vi får lugn i vårt minne och vårt sinne. I vår själ.

Sven Anér

Lundsberg och Hjulsta – fick inte glömmas bort!

På en och samma dag, den 19 november 2013, kunde alla svenska medier meddela att åtal har följt i två allvarliga fall: strykjärnsmisshandeln på internatskolan Lundsberg och den dubbla olyckan vid den öppnade (!) Hjulstabron över Mälaren.

Det kommer alltså att påtalas och åtalas att en ung man på Lundsberg bränns med strykjärn på ryggen (bilden i färg nu för första gången visad!) eller att en bro förrädiskt öppnas för en jagad bil. Jo, bra. De båda samtidiga åklagarbesluten framstår för all del som totalt självklara, men åklagare går i dag ofta underliga vägar. I fallet Lundsberg hade en kammarrätt nyligen försökt bromsa lagens gång genom att befria en internatskola från skyldighet att sköta just internatdelen, dvs ett juristeri av oanat slag även i dagens Sverige.

Jag har själv utsatts för ett minimum av nollning i mitt liv. 1940, på Handelshögskolan i Stockholm, hade några äldrekursare kommit på att vi småglyttar först borde erbjudas en vattensnaps, för att därefter få övergå till starkare drycker. Inte särskilt spirituellt, men förstås ofarligt. Något egentligt trakasseri vid kavalleriet 1941-43 erfor jag aldrig, kanske låg ett allvarligt krigshot för nära. Nollning kan tänkas vara ”roligt” för dem som hittar på lustigheterna, men knappast för de utsatta, och nollning visar alltid ett mycket torftigt sinne för humor. Mot detta står ”studenters frihet”, skyddad och hävdad sedan långt före Magistern och Glunten i ett tidigt Uppsala. Frihet som övergår i självsvåld, rektorers eviga problem. Jag löser det inte, men jag sätter mycket bestämt ner foten mot avsiktligt genomförd strykjärnsbränning. Jag brukar sannerligen inte ropa på straff i alla väder, men i fallet Lundsberg – som inte får bli en klassfråga! – bör skyldiga ynglingar (och en ”husfar”!) dömas efter samma linjer som alltid gäller förortens unga smågangstrar. Lundsberg ger fadd smak i munnen.

Fadd smak får jag sannerligen också av öppna bro-olyckan vid Hjulsta. Det har sagts att de båda unga männen jagades för en stöld av bensin från en mack, vilket endast delvis är sant. Egentligen jagades de för en bagatellartad trafikförseelse, som en polispatrull observerat; bensinstölden var inte känd för polisen medan den våldsamma jakten mot dödsfällan i Hjulsta pågick. Två måste dö för en trafikförseelse!
En annan aspekt är den av mig tidigare redovisade på bloggen: när allmänheten hörde av sig till Uppsalapolisen ansåg över 80 procent av de ringande och mailande att polismannen som beordrade broöppning uppträtt helt korrekt: dom ska väl för fan betala sin bensin som vanligt folk! Innan jag gjorde undersökningen hade jag varit övertygad om att utfallet skulle bli det diametralt motsatta. En polismyndighet som får allmänhetens beröm för grovt självsvåldigt beteende vilket leder till två unga mäns död. Det känns som upp och nedvända världen. En värld det inte är så förfärligt roligt att bo i.

Nu till uppföljningen av de båda åtalen. Utgången känns oviss. Dömande instanser har en klar klassopinion att möta i Lundsberg och märkligt nog en folkopinion att möta vid Hjulsta, som i så många år hette Hjulsta färja.

Sven Anér, som går i väntans tider när det gäller Palmeaffären. Det känns som om den 30 november, Karl XII:s dödsdatum, kan bli avgörande. Jag är tydligen evig optimist, medan jag nu i två skrivelser (på annan plats på bloggen) anmodar den svenska Nobelstiftelsen att syna den med pompa och ståt decemberklampande svenska rättsstaten i sömmarna …

Regeringen: redovisa rådande position i Palmeärendet!

Likalydande brev, ställda till Nobelstiftelsens Michael Sohlman och till justitieminister Beatrice Ask. Även för TT.

I anslutning till min tidigare till båda adressater 18.11.2013 översända skrivelse vill jag komplettera.

Först till Michael Sohlman, Nobelstiftelsen: För undvikande av missförstånd vill jag understryka att min kritik i ovannämnda skrivelse på intet sätt riktar sig mot dig eller mot den svenska Nobelstiftelsen. Snarare tvärtom: det är inte Nobelstiftelsens fel att den verkar i ett land där regeringen i dag så starkt kan misstänkas för oredlig koppling till mordet på Olof Palme.

Så till Beatrice Ask: Det måste ligga i den svenska regeringens och ditt eget speciella intresse att den svenska allmänheten äntligen finge ett besked i Palmeärendet. I dag har du ingenting att förmäla: inga besked om tänkbar förövare ges, sedan regeringen, senast av Högsta domstolen, tvingats uppleva smäleken av förvägrat prövningstillstånd avseende Christer Pettersson, som aldrig framstod (i dag död) som annat än den svenska rättsstatens falskeligen utvalda, helt oskyldiga syndabock. I själva verket är, som du själv måste medge, den påstått pågående förundersökningen stillastående, samtidigt som enligt föreliggande dokumentation, öppen respektive ännu sluten, starka misstankar, av mig i tryckta skrifter samt på min debattblogg svenanerpalmemordet.blogspot.com som förövare av mordet utpekas en namngiven rådman/moderat riksdagsledamot, misstankar som ej har vederlagts, endast genom tystnad avfärdats.

Situationen, inte minst kopplad till Nobelstiftelsens viktiga position och verksamhet, borde för den svenska regeringen vara ohållbar. Jag uppmanar därför regeringen att omgående ge en utförlig och helt klarläggande presentation av dess version av dagsläget i Palmeärendet, sådant regeringen ser det, däri ingående, exempelvis, regeringens genomtänkta kommentarer till de 10 punkter som jag anger i mitt föregående brev. Därmed skulle en fast punkt uppstå, från vilken den svenska allmänheten och den svenska regeringen skulle kunna gå vidare, i riktning mot den finala klarhet som från så många håll efterfrågas. Därmed skulle också konturer ges till handläggningen av kopplingen Nobelstiftelsen – regeringen.

Om en dylik statusbeskrivning till full evidens därvid skulle visa att samtliga mina beskyllningar mot den svenska rättsstaten för oredlig koppling till mordet på statsminister Olof Palme vore möjliga att avfärda, har ett gott besked kunnat lämnas till den svenska allmänhet som i snart 28 år väntat på ett dylikt klargörande besked. Om, å andra sidan, ett dylikt helt klargörande besked ej lämnas, återkommer mina anmärkningar från mitt första brev med förnyad styrka. Jag vill, även för Michael Sohlman, understryka att jag under dessa snart 28 år erhållit ett sådant besked endast en gång, nämligen då det grundfalska beskedet gavs att Christer Pettersson vore Olof Palmes mördare.

Låt mig avslutningsvis understryka att den svenska Nobelstiftelsens unika position, såväl inhemskt som internationellt, i dag ställer, och alltid har ställt, absoluta krav på svensk heder, svensk hederlighet. Swedenhielms vita skjorta får ej fläckas. Jag önskar snara kommentarer från Michael Sohlman och Beatrice Ask.

Sven Anér, som nyhetsmässigt i nära 28 år bevakat åklagares och polisers förundersökning av mordet på öppen gata på statsminister Olof Palme, Karlsrogatan 85 A, 753 29 Uppsala. 018-15 12 79.

… gjort mänskligheten den största nytta …

Ur Nationalencyklopedin:

Nobelpris, de priser som ur en donation av Alfred Nobel årligen utdelas på dennes födelsedag 10 december. I sitt testamente hade Nobel skrivit att huvuddelen av hans förmögenhet skulle bilda en fond vars avkastning skulle gå till priser åt dem ”som under det förlupna året hafva gjort mänskligheten den största nytta”. Efter legat och omkostnader uppgick summan till 31 milj. kr. (betydligt över en miljard i 1993 års penningvärde) och en så stor donation väckte givetvis sensation. En livlig diskussion utbröt om testamentets syfte och giltighet. Släktingar protesterade, vissa tidningar angrep själva idén med prisen, och de institutioner som tilldelats uppgiften att dela ut dem kände sig tveksamma. Även kung Oscar II var kritisk, eftersom prisen inte var förbehållna svenskar. Nobel hade uttryckligen skrivit att alla nationaliteter skulle komma i fråga. Det var denna internationella prägel som tillsammans med penningsummans storlek gav prisen så högt anseende från början.

Ovanstående är NE:s inledning till texterna kring detta nobelpris, som sedan länge övergått till att bli Sveriges nobelpris, med donatorn förflyttad i skymundan, nästan till myternas värld. Detta är Sveriges pris. Kungen delar ut det, svensk allmänhet förmodas känna berättigad stolthet. Ett nationalpris.

Vilka krav kan då ställas på de utdelande länderna, Sverige och Norge? Dessa krav har aldrig preciserats, av kanske naturliga skäl, men den självklara förutsättningen har varit att de utdelande instanserna – med den norska nobelkommittén direkt avhängig av det norska stortinget – haft en hedervärd position inom det internationella samfundet, att staterna själva alltsedan prisens instiftande varit odiskutabelt hederligt etablerade inom denna globala ram.

Hjalmar Bergman skrev Swedenhielms i nobelprisets anda, och just hedersbegreppet blev det dominerande: ”den rena vita skjortan”, ställd mot penningfiffel och ocker. Det kan nog sägas att Bergmans folkkära drama hos den svenska allmänheten har rotfäst nobelprisets absoluta heder, en heder som naturligtvis – om uttrycket tillåts – fått smitta av sig på de utdelande länderna. Det svenska nobelpriset. Det norska fredspriset.

Har då inte den svenska staten dugt som etiskt och politiskt snygg utdelare? Jo, förmodligen fram till och med 1985. I och med 1986 är situationen dramatiskt en annan. Hela den svenska rättsstaten har i och med det svenska Palmeärendet försatt sig i ett läge där Alfred Nobels tal om ”gjort mänskligheten den största nytta” klingar dovt mot det svenska politiska och inte minst moraliska sakläget: en statsminister avrättad med – för att uttrycka saken milt – den svenska rättsstatens vetskap. Den efterföljande, ännu pågående, ”utredningen” måste placeras inom citat.

Ovanstående utgör alltså en våldsam anklagelse mot det officiella Sverige under perioden av 28 års utdelningar, alla med en glänsande pompa som förbjudit all punktdiskussion kring det utdelande landets eventuella lämplighet. Den solenna, möjligen något tråkiga ramen kring utdelandet har förstummat eventuella kritiker. ”Ur Hans Majestät Konungens hand” har fått utgöra krönet för den nationella äran: Se på Sverige, vad vi kan!

Nu planeras också ett nytt officiellt svenskt Nobelmuseum i Stockholm.
Är min kritik motiverad och underbyggd? Knappast, än så länge, i den existerande historieskrivningen, men sannerligen i den kritik av närmast undergroundkaraktär som i dag för fram det ”polisspår” inom Palmeärendet som snabbt kan komma att överflygla dagens ”officiella” överslätande attityd.

Det talas, inte minst i officiella vetenskapliga sammanhang, om vikten av forskningens heder, forskningens absoluta frihet, forskningens ”akribi”, dess närmast extrema noggrannhet. I den påstådda forskningen kring det kanske viktigaste ärende svensk forskning haft att administrera, Palmeärendet, finns inom den undersökningskommission som fick inleda, juristkommissionen, ingen forskare av facket medtagen bland ledamöterna. De här är deras angivna titlar: justitieombudsman, hovrättspresident, ordförande i arbetsdomstolen, departementsråd, statsåklagare, två avdelningsdirektörer, en länspolischef – sålunda ingen enda forskare av facket, representerande erforderlig ”akribi”.

I stället har de alla rekryterats ur de etablerade ämbetsmannagrupper som innesluter just de kategorier, som vid minsta tecken på oregelbundenheter – för att ta ett milt uttryck – själva riskerar bli i hög grad ifrågasatta, under utredningens gång allt klarare ifrågasatta.
Jag går direkt in på ett avslöjande exempel. Juristkommissionen, som i sin rapportering oftast avhåller sig från distinkta fördömanden, närmar sig på en punkt ett sådant uttalande. Det gäller, på sidan 151 i kommissionsrapportens andra avdelning, SOU 1987:72, andra stycket.
Kommissionen tar här upp sannolikheten av och sanningshalten i Lisbeth Palmes påstådda beskjutning vid mordplatsen Dekorima. Jag citerar kommissionen:

En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palmes utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

Uttalandet från den samlade juristkommissionens sida är häpnadsväckande. Kommissionen ifrågasätter allt. Beskjutningen av Lisbeth Palme samt själva ”mordet på Olof Palme”. Men var det inte just ”mordet på Olof Palme” kommissionen skulle granska? Den inskränker visserligen sitt mandat till ”den situation som uppstod efter /min markering/ mordet på statsminister Olof Palme”, men sedan kommissionen, under resans gång, funnit åtskilliga spår av egendomligheter, borde den givetvis raskt ha breddat sitt mandat till att initiera ny avgörande viktig kompletterande utredning.

Jag har under hand förstått, vid samtal med personer som stått utredningen nära, att kommissionen ansåg sig ha gjort en avgörande viktig insats när den påtalat oklarheterna – milt talat – om Lisbeth Palmes påhittade (?) skottskada; vi har väl inte tigit? Nej, inte tigit. Men heller inte följt upp. En alls inte otänkbar variant hade självfallet också varit att juristkommissionen, sedan den upptäckt manipulationerna kring denna skottskada, skulle ha sagt stopp och belägg samt returnerat hela ärendet till ”Statsrådet och chefen för justitiedepartementet”! En liknande åtgärd har vidtagits, i andra sammanhang. Ett departement, dvs regeringen, kan ju inte vara betjänt av halvkvädna visor. I det aktuella vittomfattande Palmeärendet har dock den svenska regeringen uppenbarligen varit betjänt av halvkvädna visor. Eller av inga visor alls. Regeringen har lastat över allt sitt ansvar på några lydiga kommissioner, som inte kunnat väntas ställa till något rabalder. En gång har en kommission (se ovan!) varit nära att snubbla i portgången men skärpt sig och garanterat den statliga hedern. Dvs vanhedern.

Vad som nu i efterhand, bland mycket annat, borde granskas vore granskarnas egna föregående officiella resp inofficiella relationer till det i så många avseenden enorma utredningsmaterialet. Jag har försökt bilda mig en uppfattning om framför allt granskningskommissionens framtoning härvidlag, och jag har då funnit att denna kommission, i dess avslutande sammansättning med Sigvard Marjasin borta ur bilden, varit så till den grad följsam i förhållande till eventuella, ej uttalade direktiv, att värdet av dess arbete i efterhand framstår som kontraproduktivt, sanningsnegativt.

Jag ger ett par korta exempel. I fallet med den s k Dekorimamannen, dvs den man som ostridigt någon minut före dödsskottet befunnit sig på plats tillsammans med två trovärdiga och i princip inte ens av kommissionen ifrågasatta kvinnliga vittnen, så anser sig granskningskommissionen sammanfattningsvis kunna konstatera att
Den i uppslaget förekommande polismannen A har såvitt kan bedömas inte med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra. Detta är ett totalt ogrundat påstående från kommissionens och kanske framför allt dess huvudsekreterares, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, sida. I synnerhet när det kombineras med det mot slutet av kommissionsrapporten framlagda, ur luften gripna påståendet att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.
När alla i ärendet insatta personer i Sverige sedan länge varit klart övertygade om att Christer Pettersson aldrig funnits med i den här bilden, och sedan Högsta domstolen, till yttermera visso, med förakt avvisat RÅ:s sista desperata försök 1998 att få Christer Pettersson fälld, kvarstår juristkommissionen med Axberger som det falska rättssamhällets sista falska utpost, med ett uttalande som tidigare så ofta i folkmun fått lyda: Det är nog fan Christer!

Nej. Det var aldrig Christer. Han var utan egen förskyllan regeringens egen syndabock, falskeligen beskylld av regeringens högsta lagfarna jurist för mordet på en statsminister. Så presenterat blir sakläget skrämmande. Eller, för att än en gång använda uttrycket: hisnande.

Jag sammanfattar mina axplocksanmärkningar mot huvudpunkter i de båda kommissionernas redovisningar (jag har här inte tagit upp den s k parlamentarikerkommissionen, som följde samma mall):

Juristkommissionen: underlåter att slå det avgörande larmet om Lisbeth Palmes påstådda beskjutning.

Granskningskommissionen: friar, utan egentlig utredning, den ifrågasatte ”Anti A” från varje koppling till mordet på Olof Palme.

Det går att med fog ställa frågan: har dessa kommissioner varit till nytta? Eller har de varit till skada?Jag svarar själv: till skada. Utan dessa magistrala kommissioner hade fältet åtminstone legat oplöjt, varefter nya, möjligen hedervärda kommissioner kunnat träda till, i ett annat tidsläge, med andra möjligheter att göra sig hörda. Nu har läget kunnat anses preciserat och klart samt låst med dubbla slag. Den svenska rättsstaten har, utan anlitande av vetenskaplig forskning, tagit sig friheten att, genom åsidosättande av alla rättmätiga krav från inte minst sin egen befolkning, frihandsteckna en bild av mordet på statsminister Olof Palme, som i alla viktiga avseenden skiljer sig från den sanna, verkliga. Det kan diskuteras om en förmodat demokratisk stat någonsin kunnat uppvisa något liknande – ja, Kennedymordet återfinns förstås i samma klass.

Tillåt mig, kort, som avslutning notera: En person, som har all rätt att kalla sig forskare, nämligen professor Leif GW Persson, ingick inte i någon av de tre kommissionerna och kallades inte heller som tillfrågad expert. Mot bakgrund av vad Persson nu på 2010-talet öppet framfört, nämligen att mordet skedde inom en komplott av poliser, militärer och säkerhetspersoner, ter sig denna frånvaro mycket förklarlig.

Jag tog vid min genomgång avstamp i den svenska statens mycket markerade exponering i samband med nobelprisen och pompan och ståten vid dessas utdelning.  Jag anser att den svenska staten bör fråntas varje koppling till och varje ansvar för dessa engagemang och evenemang. Det känns i dag symptomatiskt, att just denna stat, denna svenska rättsstat, som så hisnande kunnat nära kopplas till mordet på en statsminister, mordets efterföljd och konsekvenser, ska kunna åberopa konungsligt prerogativ. Den svenska rättsstaten har, i 27 års tid, visat att den totalt sätter sig över sitt ansvar för alla samhälleliga funktioner utan låter påstådd statsnytta slå ut globala konventioner om mänskliga rättigheter, slå ut Guds bud, i varje fall nr 5 och 8.
Hans Majestät Konungens varje år utbringade skål till Alfred Nobels minne klingar allt tunnare mot Blå hallens väggar.

En person som jag har stort förtroende för ställde frågan: Hur pass vattentäta är dina anklagelser? Jag har tagit fasta på frågan och ger nu en redovisning byggd på min motfråga: Hur ofta har mina anklagelser blivit kommenterade, motsagda? Jag svarar nu:

Nr 1: Den åklagarledda polisutredningen, PU, ger huvudvittnet mot Christer Pettersson, Roger Östlund, fel ankomsttid till biografen Grand, enligt fem trovärdiga vittnen som polisen har förhört. Vittnesmålet blir irrelevant.

PU: Ingen kommentar.

Nr 2: Det telefonavlyssningsprotokoll, som PU presenterat, är en förfalskning.

PU: Ingen kommentar.

Nr 3: Den ”Roger”, som påstås förekomma i det avlyssnade telefonsamtalet, är enligt polisens eget protokoll Roger Cedergren, Sigge Cedergrens yngre bror, och alltså inte Roger Östlund.

PU: Ingen kommentar.

Nr 4: De båda kvinnliga vittnena vid Dekorima, någon minut före dödsskottet mot Olof Palme, konfronterades aldrig med den ende utpekade misstänkte, Anti Avsan.

PU: Ingen kommentar.

Nr 5: Sollentunaambulansen kom inte av en slump till Dekorima utan var inprogrammerad från början, före skottet.

PU: Har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 6: Sabbatsbergsambulansen hade larmats till Dekorima men lämnade aldrig Sabbatsberg.

PU har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 7: Lisbeth Palme övergav i Vasastan sin döende/döde mans ambulans och gick, efter kappbyte, över i tf poliskommissarien Lars Christiansons tjänstebil, vilken kl 23.42 anlände till Sabbatsbergs akutintag, något som bekräftas av pressfotografen Ulf Karlssons fotografi, försålt till undertecknad Sven Anér som ”Lisbethbilden”.

PU har sålunda till mig försålt denna helt avgörande bild, uppenbarligen i syfte att redovisa Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten.

Nr 8: Efter mordet framkom uppgifter, inte direkt från Lisbeth Palme, att hon vid Dekorima skulle ha träffats av ett andra skott. Uppgiften har aldrig gått att belägga, men däremot att vederlägga, sedan hudläkaren, dermatologie professorn Åke Nilzén, kl ca 0100 mordnatten i ett väntrum på Sabbatsberg kunnat konstatera att någon skottskada ej förelåg. Något formellt rättsintyg, utfärdat av erforderlig specialläkare, utfärdades aldrig, vilket i efterhand gjorde juristkommissionen mycket skeptisk:
…en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

PU har aldrig kommenterat något av detta skeende men sålunda heller ingenting förnekat. Nilzén, nu död, hördes aldrig, heller inte Claës Palme, Olofs bror, också närvarande i väntrummet på Sabbatsberg.

Nr 9: De kulor, som påstås ha träffat Olof resp Lisbeth Palme vid Dekorima, konstaterades efter noggranna laboratorieundersökningar vid Bundeskriminalamt i dåvarande västtyska Wiesbaden sakna varje spår efter humanrester.

PU konstaterar detta i sin formella rapportering, men ger ingen förklaring till den unika avsaknaden av humanrester, sedan den ena kulan penetrerat Olof Palmes kropp, medan den andra har påståtts ha varit i nära och rimligen svårt skadande kontakt med framför allt Lisbeths skuldra, den skuldra Nilzén undersökte utan att finna någon skada.

Nr 10: Olof Palmes patientjournal, sådan den i dag förvaras av Stockholms läns landsting, uppvisar klockslaget 23.45 för ankomsten till Sabbatsberg. Men den ursprungliga journalnoteringen har friserats från 23.48 till 23.45, varigenom hela tidsutdräkten från Dekorima till Sabbatsberg ytterligare blivit förlängd.

PU kommenterar inte, men noggranna undersökningar, utförda av landstinget, har inte kunnat visa att av mig påtalad frisering ej utförts.

Så långt min genomgång, vilken haft närmast stickprovskaraktär; ytterligare allvarliga diskrepanser går att notera och beskriva. Men redan denna genomgång visar till full evidens att hela denna dödens färd Dekorima – Sabbatsberg varit påverkad och styrd av krafter inom själva den svenska rättsstaten. De diskrepanser jag påtalar kan inte härledas till en av PU påstådd ”ensam gärningsman”. Och, som svar på den ställda frågan om hur pass vattentäta mina anklagelser är, vill jag mot bakgrund av ovanstående 10-punktsredovisning svara: de är vattentäta, inom ett koncept där redan en enda bevisad osanning välter PU:s korthus.

Samtliga anklagelser – och många fler – har under de 27 år som gått underställts såväl RÅ som rikskriminalpolisens bedömning, men de har, som framgår, aldrig dementerats, aldrig förnekats, endast bemötts med tystnad. I det avgörande fallet, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, har rikskriminalpolisen själv, mot betalning, sänt mig det avgörande beviset: ”Vill du ha Lisbeth-bilden? Betala mot postförskott!”

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

lisbet0001_hela

21.11.2013
SUMMARY: Sweden, as a State, is unfit to administer the annual awarding of the Nobel Prizes in Stockholm, since Sweden lies behind the assassination, in 1986, of its Premier Olof Palme, maintains Swedish Veteran Author/Journalist Sven Anér in a letter – reproduced in Swedish below – to, among others, the Swedish Government and the Swedish Nobel Foundation, responsible in December each year for the Royal distribution of these internationally renowned prizes. The Norwegian Storting attends to the Nobel Peace Prize, but all other prizes are under Swedish auspices. There is so far – November 21 – no Swedish commentary.

An official Swedish State Nobel Museum in Stockholm is under way.

SA

Aftonbladets 30-tal – snällt förpassat till glömskans dammiga hyllor?

Jan Wallin, gärna för publicering! Kollegial hälsning,

Det pågår en debatt i dag som jag inte kan gå förbi. Frågeställningen, komprimerad: Är dagens tidningsutgivare med kropp och själ ansvariga för allt som någonsin publicerats i deras tidningar? Jag svarar, som alla hittills i debatten om senare tids myndighetsdekret, klart nej! De är inte ansvariga! När detta är sagt når mig viss krank blekhet. Ej ansvariga för enstaka förlöpningar, självfallet. Men om förlöpningarna fått maratonkaraktär, om en tidnings hela logga, hela framtoning, både då det begav sig och nu i restrospekt, framstod, framstår som skändad? I förhållande till tidigare policy, men också i förhållande till dagens image?

Jag talar om Aftonbladet, och jag citerar ur NE:

Aftonbladet, socialdemokratisk kvällstidning.--- Andra världskriget gav nya upplagehöjningar men också problem då den politiska redaktionen de första krigsåren visade sympatier för Tyskland och nazismen. Detta framkallade på olika håll protester mot A. och bidrog till att konkurrerande kvällstidningar startades (arbetarrörelsens Aftontidningen, Bonnierkoncernens Expressen).

Där släpper NE Aftonbladets 30- och begynnande 40-talsideologi, något abrupt; i och med krigsslutet kan tidningen betraktas som nazistiskt rensad, OK. Var det en maratonförlöpning? Jo, det måste sägas. Torsten Kreuger 1932 och den klassiske PG Peterson 1933 skapade inriktning åt högerblått, efter kriget svängd åt liberalt. Här fanns i alla fall minst 13 år av inte bara tyskvänlig utan även av direkt nazismvänlig attityd – belastning i dag?

Frågan kan inte viftas undan. Gjorde jag det själv, när jag som nyhetsreporter hösten 1962 lämnade Dagens Nyheter och gick över till Aftonbladet? Viftade jag undan? Hade jag inga bekymmer med min nya tidnings förflutna? Ska jag vara ärlig så hade jag inga sådana skrupler. Jag såg AB, under min forne DN-kollega Kurt Samuelsson, som en god och demokratisk nyhetstidning, där jag skulle kunna smälta in och börja arbeta med engagemang. Att det inte blev så är en annan historia.

Själv ångrade jag raskt att jag någonsin flyttat, och mitt eventuella rykte som rapp nyhetsman förflyktigades raskt inför tuffa AB-kolleger, som åt sin sillbit på Tennstopet och inte på W6 och som inte hade mycket till övers för gamla DN-journalister som stack upp. Jag lämnade AB efter någon månad, varvid såväl jag som tidningen drog en lättnadens suck. Vi skildes ingalunda som fiender, och jag har senare haft god kontakt, i någorlunda politisk samsyn.

Men, alltså: Aftonbladets mörkblå förflutna stötte mig inte. Nej – men i dag, då debatten finns där, vaknar latenta synpunkter. Fredric Karén i SvD och Jan Wallin i AB skriver nu nära nog samstämmigt att de sannerligen inte behöver gå omkring och titta i backspeglar. Jag känner att jag inte odelat delar den uppfattningen, inte minst beroende på att Wallin i dag i Aftonbladet inte med ett ord nämner tidningens 30- och 40-tal, som satte så tunga spår i svensk inrikes- och utrikespolitik och som, vid en tysk seger, hypotetiskt skulle ha kunnat göra AB delansvarigt för ett dylikt ställningstagande.

Här känner jag att Aftonbladet och dess nuvarande chefredaktör inte tar sitt ansvar som dagens för AB ansvarige utgivare. Hans långa debattartikel bär rubriken: ”Så här ser mitt ansvar för Aftonbladets historia ut”, och den rubriken borde per definition ha tvingat Wallin att åtminstone nämna Aftonbladets långa, som vi ser den i dag, politiska vågdal. Ska Wallin då, i allt vad han skriver och företar sig, allt framgent släpa med sig Kristallnatten? Nej. Men han borde försöka att, just i dagens debatt, ruska av sig det mörkblå schabraket och framträda i den fräscha rustning som hans tidning i dag har all rätt att bära. Ge oss det strikta historiekapitlet, Wallin, skrivet av Aftonbladets folk i dag, men med den kyla och opartiskhet som skickliga journalister självfallet kan ålägga sig, om det kniper.

Jag är om inte annat nyfiken. Ge mig några kommenterade exempel, bl a på just bevakningen av Kristallnatten. Jag gick då själv i nuvarande Katedralskolan i Uppsala, men någon kristallnatt fick jag aldrig beskriven för mig från katedern: vad var lite bråk nere i Tyskland mot Gustav Vasas äventyr i Dalarna? Tog magistern med sig ett Aftonblad till skolan, som åskådningsexempel i tiden? O nej. Vi hörde aldrig det skrämmande klirret.

Så jag behöver informeras. Hur omtalades koryféerna, Hitler, Göring, Goebbels, i Aftonbladet? Krypande, hövligt, avvisande? I England, där jag gick i skola några veckor krisåret 1938, rubricerade tidningarna Führern som ”Herr Hitler”, vad som nu lades in i den exotiska titeln. Jag hade tillbringat motsvarande veckor i Tyskland året innan, i nazistcentrum Niedersachsen rent av, men det fick jag aldrig fan för i St. Edward´s School, där Churchill-andan ännu inte fått fullt genomslag.

Demokratiska tidningars i särklass viktigaste uppgift är den demokratiska politiska öppethållningen. Aftonbladets sätt, den gången, att smussla in ideologisk diktatur i en av hävd beprövad tidnings spalter, var aldrig särskilt anständigt; tidningen hade kunnat byta namn, men det hade inte varit bra för upplagan. Har Aftonbladet rätt att i dag betrakta sin mörkblå föregångare som en helt annan tidning, att inte bry sig om eller låtsas om? Jag märker att jag söker en linjal. Aftonbladet i dag skulle kunna dra ett par raka streck, till min ledning.

Sven Anér

”Det talas bara om polisspåret i dag …”

Ruben Agnarsson, tidigare på Världen Idag i Uppsala, en tidning med religiös bakgrund, ringer och berättar att han numera bland annat arbetar med egen TV-kanal – ville jag vara med?

”Nu på måndag? Jag river först av Göran Lambertz, som i dag tydligen är övertygad anhängare till polisspåret, varpå jag tar dig – går det bra?” Visst, jag var inte svårövertalad. Problemet har ju alltid varit det motsatta, att inte hitta ett medium för dessa mina – och andras! – synpunkter. Vissa tider, vissa år har det ju varit näst intill omöjligt, men nu är det som om ridåer börjar dras undan.

”Det talas ju bara om polisspåret i dag”, säger Agnarsson. Jo. kanske en något forcerad bedömning, men visst, så börjar det bli. Efter det här samtalet gick Lena ner i källaren på Karlsrogatan och lyckades lokalisera några lådor av såväl Affären Borlänge som Polisspåret; beställ, se särskild annons på bloggen!

Om vindarna fortsätter att blåsa åt rätt håll skulle alltså Polisspåret bli sitt eget scoop, dolt i 26år, ett litet Guinness-rekord. Och Holmér, som aldrig var i Borlänge, gav stoff till en bok-”dokumentär”, som sannerligen också innehåller scoops, stora som små. Holmér, med hela sitt dubbla mandat som mordledare och utredningsledare, skrev själv en neslig kioskvältare utan ett enda ord som var både sant och relevant. Oerhört. Habent sua fata libelli, säger latinaren, böcker hava sina öden. Sannerligen.

Få se var jag har detta kartonnerade och hundörade missfoster – jo, här stod det snällt i hyllan. Sidan 33, på måfå vald:

Vi vet inte om det andra skottet, som snuddat vid Lisbet Palme, var avsett för henne eller om det också var riktat mot Olof men Lisbet kommit i vägen för kulan, när hon sjönk ihop. Den funna kulan vittnar om att mordvapnet är grovkalibrigt.

Holmér ställer sig utanför, vid sidan om, och låtsas gissa kring ett mord som han själv så noga planerat. Inte behöver han gissa. Han vet så väl att talet om Lisbeth-skottet är en noga inrepeterad skröna. Han vet så väl att mördaren sköt endast ett riktat skott, det med proffsprecision mot Olof. Det andra, om ett sådant verkligen blev avlossat, kom till som garnityr i periferin: mördaren skulle hetas vilja göra sig av med Lisbeth för att slippa undan ett farligt vittne; även andra skäl kan ha förekommit, i denna rigmarole.

”Den funna kulan” – någon funnen kula fanns aldrig med i arrangemanget. Den påstådda Lisbeth-kulan hade efter några timmar, labbskjuten, sänts med kurir till Wiesbaden, där den västtyska labbpersonalen, säkert med höjda ögonbryn, kunde konstatera att kulan saknade humanrester och alltså aldrig snuddat vid Lisbeths skuldra.

Wahlström & Widstrand (läs: Bonniers) sålde bra av detta nesliga dravel, som säkert hade stor impact på den svenska allmänheten: jaså, så var det, jaha. Holmér sålde i rejäl femsiffrig upplaga. Dit nådde vi på andra sidan barrikaden knappast tillsammans med alla våra böcker.  (När Herbert Tingsten, mot slutet på DN, skrev sina memoarer flyttade han över till W&W från Bonniers som han just då var förbannad på. Någon nämnde för honom att det var Bonniers som ägde W&W, och Herbert svor till i falsett. Habent sua fata libelli.)

Men allt gick väl inte att veta redan under 1988, då den från höften skjutande Hasse förstärkte kassan under några månader, sedan han lämnat det splittersäkra Palme-rummet som kompisen från Sveavägen, Carl Östling, just hade säkerhetsglasat för ett par miljoner. Solkigt, är ordet. Minst sagt.

Gick inte allt att veta? Nej, allmänheten fick hålla till godo med vad Bonniers slängde åt den, men Holmér visste. Allt, utan undantag. Alltsedan förberedelsernas veckor och månader. En person som någon vecka före mordet frågade HH och gamle SÄK-kompisen PG Näss om vägen till bolaget på andra sidan Sveavägen, såg de båda herrarna, tydligen nyss lunchätna, tämligen noggrant och entusiastiskt rekognoscera Dekorima (okänt vid det laget), byggbodarna in på Tunnelgatan och trapporna upp till åsen: ”Här ska han springa!” Fritt och frankt och öppet, ingen rampfeber. Detta har ju gällt så mycket kring statsministermordet: mycket har funnits att se för den som velat titta.

Jag sitter och undrar på Bonniers: kommer de att gå ut nu, om några veckor och säga sorry, men hur kunde någon tro? Nej, hur kunde någon tro? Inte kunde väl Leif GW Persson tro, knuten som han var den gången i egenskap av expertkriminolog som sakkunnig till justitiedepartementet, 1985, där han sedan, centralt, centralt, satt och teg, under olika skandaler: kurder, Christer Pettersson, för att därefter bli rikspolisstyrelsens egen man. Med visst ansvar, kunde jag tycka. Justitiedepartementets superspecialist på stora mord skulle inte ha avslöjat mordet på Olof Palme? Tell that to the Marines! Eller tro det den som vill! 2011 avslöjade GW i TV, med ett försiktigt mummel, mordet som ett polisers verk – trodde han dessförinnan på kurder? Eller Christer?

Men jag märker hur jag känner att denna affär är på väg från dammigt småpill till stort, skakande nationellt trauma, där det får vara slut med gnetandet i detaljer, där i stället fokus riktas på den odiskutabla, svarta, ostridiga helheten. Brottets Höga Visa, samsjungen av hrr Avsan, Holmér, Krusell, Näss, Ölvebro och Östling i kören och med hundratals door i kulisserna. Märker ni att jag talar, Avsan & Co, och kanske förtalar? Stäm mig då till kungens rådstu! Men se det gör ni inte. Ett enda fall i Palmesfären har gått till åtal, nämligen Christer Pettersson-ärendet, och dess fall torde ännu förskräcka.

Jag behövde tala ut. Kanske har jag kamplusten kvar till Ruben Agnarsson.

Sven Anér

PS: Såg von Brömssen i en gammal galen fars, kompad av Ulla Skoog, som är lika bra hon. Pausfritt, och jag satt och skrattade högt. Lena tittade på mig. DS.

Polisiär nolltolerans?

Hjärnan låg ute på egen vandring och hade hittat ”polisiär nolltolerans”. Jag tog fatt i mina rätt virvlande tankar: vad menar jag egentligen?

Jo, det här kom jag fram till. Det känns viktigt att notera, märker jag: I ett mord och i en mordutredning får ingenting avsiktligt glappa. Ingenting får gå avsiktligt snett. Om ett viktigt klockslag avsiktligt förfalskas, ja då är fan bokstavligen lös, allt är vilset och fel, något måste vara i grunden fel. Undersökande poliser måste finnas med i brottsbilden. När kom jag fram till denna i och för sig rätt enkla, men i sammanhanget oändligt viktiga tanke, så satte hjärnan, oombedd, etiketten: polisiär nolltolerans.

Kan inte minsta lilla avsteg medges, inte minsta snubbel? Nej. Misstag? Ja, självfallet, inom en rimlig gräns. Men inte avsikt. Ond avsikt: Och det var när jag ansåg mig ha hittat denna onda avsikt som kravet på polisiär nolltolerans växte fram. Jag återger ur slutet av baksidestexten på min första bok, Palmemordet: POLISSPÅRET:

Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober-december 1987 tar POLISSPÅRET form.

Visst, så var det. Jag hade fastnat för absoluta felaktigheter i polisers och åklagares arbete, men jag hade ännu inte formulerat mitt mantra. Det gör jag i dag: Polisiär nolltolerans – den som så klart och tydligt hade saknats inom Palmemordet, som hade saknats för snart 28 år sedan, som saknas så svidande tydligt än i dag.

Avsiktliga lögner från tjänstgörande åklagare och polis kan aldrig ursäktas eller trollas bort. De finns kvar i makaber stenstil på Palmeutredningens gravsten: det var så här vi ljög, och vi drog med oss en hel rättsstat i det fall som följde.

Tar jag till stora ord? Nej. Denna stora svarta händelse, med ett postludium som skrämmer, kan bara skildras i stenstil. Det var när jag första gången så tydligt kände att här har grymt ruffel och båg fått råda, här finns ingen rätt eller rättvisa., som jag kände att POLISSPÅRET måste bli snitslat och satt på pränt. Här fanns bara orätt och orättvisa. Orättvisa mot ett helt land. En hel rättsstat.

Vad har hänt under de många åren som gått? I sak ingenting nytt, men en ständig påspädning. Ständiga brott mot den polisiära nolltoleransen. Pandoras ask öppnades vid Dekorima, den är fortfarande öppen, spyr ut sin ondska. Jag har inte varit ensam om att följa polisspåret.. Om jag tynger på bröderna Poutiainens minutiösa kartläggning av polisers marsch längs brottets väg får de utgöra ett gott exempel, bland många, på journalistiska utredare. Men rättsstaten, personifierad av hundratals högutbildade, har inte låtsats märka, inte låtsats se den grymma helheten. Den helhet som så tidigt borde ha gett utslag, som när EKG-kurvan stannar på sjukhusdokumentärens TV-ruta och går ner i svart.

Expressen 14 januari 2013 har inte ”låtsats se den grymma helheten”. Tidningen har ställt tre av de mest kända profeterna mot väggen: polisutredarna Krusell och Nässén, RÅ:s Skarp. Alla tre som låtsas övertygade om att de aldrig gjort något fel. Mot detta ställs den verbale GW med det koncisa konstaterandet att ”jag skiter i vad de tycker!”. Det gör i och för sig jag också, men jag tar det extra steg som GW hittills inte vågat ta, nämligen konstaterar att hela detta Palmemord är rättsstatens eget morbida arrangemang! Persson har, ett par gånger i TV men utan att utveckla närmare, deklarerat sin principiella tro på ett polisspår – men heller inte mer. Och det är underligt. Här sitter han med hela den svenska allmänhetens av allt att döma obrutna förtroende, men han nonchalerar denna kolartro och går inte ut med den oförblommerade sanningen. Det är underligt. Det är otäckt.

När jag nu t ex läser i Expressen att den kuslige grå eminensen krinsp Thure Nässén, mannen som mot bättre vetande lanserade Christer Pettersson, nu har mage att säga ”jag tror verkligen att det var Christer Pettersson”, då har skammen sannerligen gått upp på torra land och gått rätt in i sagoskogen. Det är ju djupa brott Nässén bekänner, för egen del. Detta vet alla medspelarna på fel sida av nätet, men de vågar inte fräsa ifrån, de är svårt desavouerade. Hur fungerar en man som Thure Nässén? Hur är han skapt som ännu i denna dag försöker stötta sin beklämmande lögn från loftgången på Kung Hans väg den 14 december 1988? Då han personligen hämtade Christer till dennes långa, nesliga behandling.

Polisiär intolerans? Nej, i stället visar lejda åklagare och polischefer upp en dundrande tolerans mot usla lögner, uselt falskspel inför öppen ridå. Jag märker att jag har höjt mitt tonläge ett snäpp; ibland kan jag inte låta bli. Och vad är några fräna formuleringar mot samlade oförrätter? Men ragnarök kommer. Enkla herrar som Nässén och Krusell ska inte få stå oemotsagda. Katarsis kommer, reningen kommer, rensningen kommer. Från andra sidan Atlanten sas den gången, 1986, att ”The Swedish Tree Will Fall”. Från min svenska sidan av Atlanten vill jag kontra med att ”The Swedish Truth Will Come”.

Sven Anér

Vi vadar i dy och dimma sedan 1986 och många ser inte Dekorimas sanningar, ser inte den stora lögnen

”De får inte utelämna polisspåret” skrev Expressen den 27 oktober, citerande en av Holmérs absolut närmaste män i Palmerummet 1986, intendenten och spaningschefen Stig Lennart Pettersson. Därmed blottas ju, kanske klarare än någonsin tidigare, det snart, kanske redan, ofrånkomliga faktum att mordet på Olof Palme utövades av poliser, ogärningsmännens motpoler, trodde vi.

Alla har drabbats, alla kommer att drabbas. Rättsstatens högsta ansvariga. Poliser, åklagare, domare. Och, kanske framför allt, de tio miljoner människor som bor i det här landet och som i snart 28 år har fått tacka och ta emot vad överheten har bjudit på, nämligen dess eget stora mord, dess eget fördöljande av detta stora mord.

Den som läser Expressens citerade rubrik, och som ägnar den ett par minuters eftertanke, måste se, måste känna att ett annat Sverige blev vårt, ett rått, okänsligt, iskallt Sverige. Inget dalt och jams här inte. Om en person tycks stå i vägen, så bort med honom, och om det blir bekymmer med att rädda mördaren så lovar denna ynkliga rättsstat att gå in med hur många hjälpande händer som helst – ”Nä nä, vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss” – En skön själs bekännelse, sannerligen.

”De får inte utelämna polisspåret” – nej, minsann! Jag kan ju se på min egen yrkesgrupp, nyhetsjournalistens. Frågan är om mer av hån och galla har från rättsstatens sida sprutats mot några andra än mot oss. Jag gör så här. Jag tar fram två böcker som jag skrivit, en tidig, en sen. Jag slår upp på måfå och ser efter hur jag har behandlats.

Palmemordet: Polisspåret, 1988. Sidan 186: Jag läser mina inlagor till olika personer och myndigheter och massmedier och inser att jag kan förefalla odrägligt beskäftig. Men min ”beskäftighet” väcks bara vid de tillfällen då jag fullständigt tappat allt förtroende för dessa myndigheter. När jag knappt tror att en enda av Palme-åklagarnas uppgifter stämmer. Petar jag på deras sköra konstruktioner förflyktigas de som såpbubblor. Då måste jag skriva och slå larm, skriva och slå larm…

Och då går jag till Palmemordet: De sammansvurna, 2011. Sidan 63: Vad händer då skandalen avslöjas? Följderna blir oöverskådliga! Bakgrunden till hela överhetens, hela samhällets tystnad i affären Anti Avsan är givetvis att följderna kommer att bli oöverskådliga. Det räcker med att sätta fingret på en enstaka punkt i denna affär för att katastrofen ska bli klart synlig.

Ja, jag märker, min attack är densamma den 27.2.2009 som i dag den 5.11.2013, en dyster och våt novemberdag när vi har varit på Eriksbergs vårdcentral för influensavaccinering och glädjeämnena varit fåtaliga. ”Följderna kommer att bli oöverskådliga…” Ja, det är därför som överheten hittills aldrig vågat sig på några erkännanden, vare sig i stort eller smått. Och i dystra ögonblick känns det som om något medgivande aldrig skulle komma. Varför inte? Jo, därför att rättsstaten gräver sig fast i sin egen grav, medan råttorna springer eller dör.

Vem, bland de höge, ska våga ställa sig upp och deklarera: Ja, jag var med bland dem som röjde undan Olof Palme den gången. Men ni får förflytta er tillbaka till 1986 vid Dekorima. De är lätt att se med dagens glasögon, men den gången var det absolut nödvändigt, absolut nödvändigt …

Finns den som kommer att säga detta? Ja ställ frågan till dig själv. Och hur kommer vi ur detta megadilemma då?? Svar, hoppas jag: Med den skarpaste rätt och det skarpaste rättarting Sverige – eller kanske någon annan stat, för den delen – någonsin upplevt. Med en sanningskommission, i starten, som släpper ingen undan. Ingen stor lögnare, ingen ynklig medlöpare – ja, jag känner ett 40-tal i tankarna: Quisling, tysketöserna, med alla problem åt båda håll som spretade. Och jag känner ett 30-tal – vad är Palmeärendet annat än diktatoriskt 30-tal? Presterat av svenska ämbetsmän som, när det behövts, sagt sig vara o så kritiska mot en mellaneuropeisk mentalitet m/30-tal?

Jag arbetar just den här veckan med ett dokumentärt uppslag som jag hoppas ska välta den här kuttingen upp och ner – men det har jag trott förr och knappast blivit besannad. Vi får se; jag sover lite oroligt innan saken mognar; i så fall snart, inte längre fram. Finns saken kommer den nu. Mitt journalistiska liv har varit fyllt av sensationer som nästan blivit av och av några få som blivit verklighet. Jag har särskilt nu, vid stigande ålderdom, mött och krafsat fram nyheter (liksom de skickliga engelska arkeologerna i 8:ans program), jag har tyckt mig ha nått högt upp mot sanningens tinnar, men störtats ner på backen av lögnens försvarare. Palme, ESTONIA, det är sällan det har gått att frilägga den absoluta sanningen i en infekterad statlig och medial miljö.

Men jag vill inte ge mig, när jag i mitt innersta känner att jag har rätt. När jag 1933 satt med en engelsk läsebok vid Themsens strand i Wargrave kunde jag lära mig att

If at first you don´t succeed, try, try, and try again!

Uppmaningen måtte ha stannat. Jag förhandlar just nu med SVT, med den effektiva och snälla Maria, med en skrivfirma (att sådana finns kvar!) på Runiusgatan i Fredhäll och med mitt eget samvete – vad kan komma ut av detta? Bliv vid din blogg får du se!