Förhöret med Anneli – aldrig meningen att det skulle få publiceras!

Det här blir nog första gången som något av förhören med Anneli och Anki vid Dekorima publiceras, in extenso. Officiellt har vi varit betrodda bara med granskningskommissionens (läs JO Hans-Gunnar Axbergers) korta och snöpta version av det viktigaste vittnesmålet i hela Palmeaffären.

Anledningen till att vi får läsa detta enda förhör (av tre med Anneli och fem med Anki) har jag tidigare redovisat. Min gamle journalistkollega Olle Alsén, som skapade all fakticitet kring Dekorima, godkändes märkligt nog som lekmannabisittare vid detta första förhör med Anneli. Alsén kunde obehindrad banda (!) förhöret, varefter han skrev ut det på sin Halda samt lämnade in en kopia till rikskrim, som i det läget bestämde att de var tvungna att öppet arkivera Alséns utskrift, eftersom den utgjorde en utifrån kommande skrivelse till förundersökningen! På så sätt blev åtminstone en av de båda så centrala vittnenas redovisningar tillgänglig för allmänheten. Vid de sju följande förhören, två ytterligare med Anneli samt fem (!) med den i sammanhanget så viktiga Anki, som ju var den som kände Avsan sedan tidigare, från gymet i Upplands-Väsby – ja då fick Olle Alsén inte sitta med vid sin bandspelare; jag kan gissa att den inledande hyggligheten mot Alsén ångrades djupt.

Alltnog: jag påträffar nu på nytt Anneli-texten och blir som tidigare tagen av den lediga, verklighetsnära texten: nära i tiden, trots att sju år har gått, nära i sammanhangen, nära kvar i Annelis sinne – ja, bedöm själva! Tänk om någon förhörsledare eller rent av någon uppnosig polisaspirant hade sagt ifrån: ”Nej, nu måste vi ta in Avsan på ett rejält förhör!” Men det vågade ingen säga. I stället, ledd av Hans Ölvebro, startades ”Operation Mosa Anneli och Anki”, ett lågvattenmärke i dyn. I andra samtal, från Alséns bandspelare och Halda, ägnar Ölvebro ett helt gammalt färgband åt att grovt misstänkliggöra dessa finsktalande flickor som han har fått på halsen. ”Då är dom kriminella”, säger han vid ett minnesvärt tillfälle. Ölvebro, från rikskrims djup, och dessa båda klara och kloka och tydliga flickor – en märklig konstellation. ”Då är dom kriminella!”

De sju förhören, som vi aldrig får se, med Anneli och Anki, är den begravda Palmeutredningens Rosette-stenar, för framtida polisiära arkeologer att påträffa i de hittills låsta pappersbergen. Jag känner – det medger jag gärna – någonting vått i ögonvrån, när jag upplever att Palmegåtan kunde varit en uppslagen bok om samtliga Dekorima-förhör legat framför mig på skrivbordet, två sanna flickor med huvudet på skaft. Nu får jag, och framför allt hela den svenska allmänheten, nöja oss med den sorgligt korta och avsiktligt snöpta version som kommissionen/Axberger serverar i rapporten från 1999: Kvinnan /Anneli, på en Finlandsbåt 1992/ hade berättat att hon mordkvällen tillsammans med en väninna /Anki/ varit på bio och sedan gått Sveavägen norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå. Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott. Det är det hela. Jämför nu med Alséns ordagranna utskrift av Annelis vittnesförhör!

Ur Annelies polisförhör inför Ingvar Isacsson 26/1 -93

[Anneli:] ”Det var en sån titel att jag inte kunde tro att det var en psykopatfilm. --- Vi skildes utanför bion, hon (X) gick direkt åt ett annat håll /när förhöret hålls är Anki inte identifierad för polisen utan får markeras med (X)/… Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå… och precis när vi kom förbi (Dekorima) så frågade hon vad klockan är, och…
 [Förhörsledaren:] ”Var står hon då, står hon precis utanför Dekorima?”
 [Anneli:] ”Det var så ljust där, antingen precis utanför dörren eller bredvid.”
 [Förhörsledaren:] ”Han står stilla, eller möter ni honom?”
 [Anneli:] ”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att hon tilltalar den här killen på finska, vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller nåt annat. Jag är jättesur på henne för att hon inte vill det, det var verklig förvåning från min sida. Och så frågar hon hur mycket är klockan, och han bara tittar på henne – förmodligen är han så paff, jag kommer ihåg hans ögonkontakt, han blev så paff över att hon tilltalar direkt honom på finska. Jag reagerade också på det, plus att jag fortfarande är upprörd över filmen. Bara tittade på henne. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan här i kragen, ´kan du inte säga vad klockan är?´, fortfarande på finska. Eller ´Varför kan du inte säga vad klockan är´ säger hon. Och fortfarande säger han ingenting. Och så börjar jag förstå att det här är inte bra, på något sätt, så jag börja ta i hennes arm då, i jackärmen och vill att hon ska börja… då drar jag henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt för han är så konstig då, och då hör vi…”
 [Förhörsledaren:] ”Du upplever det som obehagligt?”
 [Anneli:] ”Ja, jag känner att det här är inte bra liksom, plus det hjälper ju inte då med stämningen från filmen alltså, det kanske inte var så farlig stämning ändå men att det liksom… men i stort sett kändes det så. Och sen så hör vi båda två det här att… han har den här walkie-talkien i handen då plötsligt… hon ser ju mera…”
 [Förhörsledaren:] ”Har ni börjat gå då därifrån när ni hör det?”
 [Anneli:] ”Nej, hon står fortfarande framför och jag drar i henne och vill att hon ska komma med, och så känner han att ´Jag är igenkänd´, allting händer på finska då.”
 [Förhörsledaren:] ”Har han den här…”
 [Anneli:] ”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”
 [Förhörsledaren:] ”Ska vi stoppa lite här och ta en beskrivning av den här mannen. Vad är det för ungefärlig ålder på honom?”
 [Anneli:] ”En vanlig ung kille, 25-30 år. Svårt bedöma ålder, men nånting sånt.”
 [Förhörsledaren:] ”Det är det du kommer ihåg du ska berätta för mej, minns du inte så säger du att du inte minns.”
 [Anneli:] ” … och mer allmänt… en vanlig kille, brunhårig…”
 [Förhörsledaren:] ”Vi brukar köra i en viss följd.” [Anneli:] ”Okej”
 [Förhörsledaren:] ”Ungefärlig längd på honom?”
 [Anneli:] ”Minst ett huvud längre än mej. Kanske 180-185 kanske. Han var inte liten, utan han var--- normal.”
 [Förhörsledaren:] ”Anneli är själv…?” ”Lägg till en femton?”
 [Anneli:] ”Hundrasjuttifem, hundraåtti, det är jättesvårt. Kan också ha varit längre men det vet…”
 [Förhörsledaren:] ”Kroppsbyggnad då?”
 [Anneli:]”Normal. Inte tjock, inte smal.”
 [Förhörsledaren:”Hårfärg?”
 [Anneli:] ”Brunhårig. Inte ljushårig.”
 [Förhörsledaren:] ”Hår? Lockigt, rakt?”
 [Anneli:] ”Nej, som du, Isacsson.”
 [Förhörsledaren:] ”Kortklippt?”
 [Anneli:] ”Ja. Sen kommer jag inte ihåg nånting. Om glasögon eller mustasch eller nånting, jag har för mig att han inte hade det men det kan jag inte garantera… Jag kommer ihåg hans ögon, men ögonfärgen kan jag inte säga. Men jag kommer ihåg hans ögon, att han var så förvånad. Den där minen.”
 [Förhörsledaren:] ”Klädsel? Barhuvad eller huvudbonad?”
 [Anneli:] ”Kommer inte ihåg.”
 [Förhörsledaren:] ”Jacka, rock eller…?”
 [Anneli:] ”Nä. Så där halvlång, typisk skinnjacka då var det. Kunde varit lite lång(trång?), kommer inte ihåg, kommer bara ihåg att den var halvlång och att det var en skinnjacka.”
 [Förhörsledaren:] ”Mörk eller ljus?”
 [Anneli:] ”Mörk. Mörkfärgad. Sen kommer jag inte ihåg något om skor eller… det är hans ansiktsuttryck som jag (???) och sen skinnjackan och det då.”
 [Förhörsledaren:] ”Den där jackan, hade han den uppknäppt eller hopknäppt?”
 [Anneli:] ”Inte sett, nej.”
 [Förhörsledaren:] ”Walkietalkien då, hade han den… du upptäckte den så småningom, kan han ha haft den i handen redan från början?... Handskar? Då går vi tillbaka till situationen. Du står och drar henne i jackan, Ann /varför Ann?/ står fortfarande framför honom. Och då…”
 [Anneli:] ”Då ser jag att han tar den här walkietalkien, att han har den i handen alltså, för jag har inte upptäckt det, och då upptäcker jag att han har den i handen… jag tittar först på honom, men jag tittar också på henne, över min förvåning fortfarande att han pratar finska med henne. För vi har just haft ett stort gräl före (på?) den helgen med andra finska killar då, varför dom inte pratar finska med mej. Jag vill ju prata finska så fort jag får en möjlighet, jag har ju inga andra. Men i alla fall. Så säger han i wlkietalkien att ´jag är igenkänd´, på finska. Och han får svar från nån annanstans att ´bry dej inte om det. Dom kommer nu.´ Och då tar jag ännu hårdare på min kompis arm och så drar i väg henne. Och börjar gå raskt iväg upp mot Kungsgatan. Då kände till och med hon att det var obehagligt och så började vi gå. Vi springer fortfarande inte då.”
 [Förshörsledaren:] ”Den här walkietalkien, var det en stor apparat eller en liten?”
 [Anneli:] ”Jag kommer inte ihåg, men han hade den där.”
 [Förhörsledaren:] ”Var det en antenn, en liten kort antenn eller en längre, om du minns?”
 [Anneli:] ”Nej, inga detaljer alls, det är alldeles för länge sen. Utan jag bara kommer ihåg att han pratade i den. Den kanske inte var så stor heller i och för sig… och så har jag de här finska orden. Och sen promenerade vi, och sen kommer jag inte ihåg i vilken situation vi hör det, men så hör vi ett skott i alla fall, och det är strax efter och… ja, på samma sida fortfarande. Det är min minnesbild alltså.”
 [Förhörsledaren:] ”Hur långt har ni hunnit när ni hör skottet då?”
 [Anneli:] ”Kanske över Kungsgatan. Men jag är säker på att vi ser inte honom vid det tillfället när skottet går. Och det var ju en jättesmäll, så jag vet inte om det är ett skott eller två tillsammans, men vi uppfattade det som e t t stort skott. Vi kan ha passerat Kungsgatan, men…”
 [Förhörsledaren:] ”Ur hans åsyn, ja. Så det kan ha varit nån annan där som har kommit sen, man vet inte.” /Denna fråga känns knappast naturlig/
 [Anneli:] ”När vi hör det här så tar jag tag i henne och börjar springa upp mot Sergels Torg.”

Där slutar Olle Alséns utskrift i min version, men jag är inte helt säker på att hela Anneli-texten verkligen slutar här. Det jag har skrivit ut måste ju dock vara det väsentliga. Jag hävdar att det var rådmannen från 2002 som sköt.

Ett tips: läs nu det här flera gånger. Mot den här bakgrunden, en i flera avseenden oviss bakgrund i själva verket. Frågorna tränger sig på, det var ett tag sedan jag gick igenom den här texten. Den första frågan blir den här: Hur mycket vet den förhörande Isacsson om den faktiska verkligheten bakom? Att det är Anti Avsan som har skjutit, att polisledningen hela tiden haft den kompletta sanningen klar för sig? Denna fråga blir ju så utslagsgivande. Har Ölvebro hållit den mörka sanningen för sig själv och låtit sina underlydande agera utan denna makabra förkunskap? Eller har han åtminstone antytt? I ena fallet blir det ut Isacssons synvinkel ett äkta förhör, i det andra fallet en enda lång uppvisning i förställning. Det känns kusligt, jag har ingenting konkret att ta på. Allt halkar.

Sedan till ett försök till bedömning av Annelis insats. Visst, hon är skärpt! Hon talar klar vanlig vardagssvenska, antagligen med det finska tonfallet, men det kan jag ju inte veta. När har en förhörsledare suttit med ett sådant guldvittne i ett mordfall?

Och så ber jag mina bloggbesökare att jämföra med granskningskommissionens kortversion; jag behöver inte själv detaljkommentera, men kommissionen – dvs i praktiken den raskt till JO promoverade Axberger, ledamot och huvudsekreterare vid ordbehandlaren – lyckas i sitt referat skymma den faktiska dialogens närhet och äkthet. Men det här är en händelse och ett vittnesförhör och en originalutskrift och ett referat, så otroligt centralt i hela Palmemordet, som inte låter sig entydigt analyseras. Bland annat: vilken information hade Axberger själv, medan han petade med sina tusen sidor kommissionstext? Han sitter genom åren med Christer Pettersson som sin gärningsmannafavorit, detta är uppenbart. Varför annars anslå över hundra sidor åt en person och en serie händelser som så uppenbart tydligt inte har med det faktiska mordet att skaffa? Jag väljer att anse att nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger fick sitt uppdrag under den klara förutsättningen att han var på det klara med att Avsan var gärningsmannen, att detta självfallet måste förtigas samt att han borde hålla dörren i högsta grad öppen för syndabocken Pettersson. Att juristen Axberger, för vilken alla informationsportar stod öppna, inte skulle ha skymtat den stora svarta sanningen håller jag för uteslutet. Axberger är naturligtvis inte dum. Han hade handplockats för klipskhet. Att en jurist i karriären kan låtsas tro att ett välstrukturerat nationellt prestigemord skulle kunna administreras av en gravt drog- och alkoholskadad person är grandiost omöjligt, vilket givetvis Axberger i själva verket är den förste inse. Naturligtvis har han hela tiden sett den stora svarta lögnen. Men med dessa premisser har Axberger år ut och år in – han satt ju även med under Marjasin – hjälpt mordets och mordutredningens falska hejdukar med att falskeligen vara den drivande bakom ett helt kommissionsarbete, en hel eländes kommission.

Detta känns skakande att fästa på pränt – vad skulle jag inte – självfallet gärna under ed – kunna berätta för till exempel Stockholms Tingsrätt, om den ville lyssna. Men det vill den inte. Jag skriver då och då till rätten och frågar om Avsan och säger att jag så gärna blir hörd i ett rejält svep, men jag möts av förnärmad tystnad.

Sven Anér

PS, ett ständigt PS: Hur har så många, av de många kloka som bor här i landet, kunnat tro, kunnat låtsas tro, på vår svartaste, tyngsta skröna? Den i falskhet spunna storyn kring en statsministers död? DS

SA

Annonser

4 reaktioner till “Förhöret med Anneli – aldrig meningen att det skulle få publiceras!

  1. de här polishansarna holmer&ölvebro har spridit ett löjets skimmer över en hel yrkeskår det behövs en stor omorganistion av denna för att återfå förtroendet.Innan dess inte en skattekrona till de nuvarande kriminella skojarna.

    1. Ja, det är verkligen förskräckligt. De har ju inte bara skämt ut en yrkeskår utan en hel nation. De har dock högst sannolikt blivit tillsagda av högre instans vad de skulle göra.

  2. Den svenska folksjälen måste få gå igenom ett vidrigt men renande stålbad ur ”törnrosasömnen”. Fördumningens förlamande måste lösgöras…

    1. Du har rätt, Leif. Det finns dessutom så många andra storpolitiska lögner som måste avslöjas världen över. Den förlamande dumheten måste väck i global skala, historien skrivas om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s